idag är min sista dag i marocko för i år. ikväll ställer vi till med ett stort kalas, ja eller farväl middag och jag vet inte riktig vad jag ska känna...
jag vill le mot alla släktingar men ur ögonen rinner bara sorgetårar. älskar marocko och min släkt men mitt liv just nu är i sverige. jag har skrivit om känslan förut men den känns alltid lika hemsk.
mina tankar snurrar runt hur jag ska kunna dela upp min tid mellan dessa två länder. en lösning är funnen men den är inte alltid behaglig.
min tid här i marocko har dock varit fullspäckad med sol, bad, bröllop och tid med nära och kära. jag känner att jag har hunnit med det som jag velat få gjort och lite till.
säg mig, varför kan vi inte bara öppna upp gränserna? varför kan det inte finnas ett system där alla kan röra sig fritt över hela jordklotet? hälsa på sina nära och kära när som helst var som helst. och ett om det då skulle finnas ett gemensamt språk över hela världen så att alla förstod varann. en dröm jag skulle vilja se förverkligas.
btw skriver jag på en bok. vi får se vad det blir av den om typ ett halvår :p
