jag har varit så pass ledsen att jag bokstavligt talat känt hjärtat spricka. om 17 dagar kommer det vara ett år sedan det hände och jag kommer att tänka "vad tiden går snabbt", nedtyngd av sorg. mycket har hänt under ett år och jag kan inte låta bli att undra om vi egentligen tar vara på tiden? är det inte så att vi slösar allt för mycket tid på att planera och söka lycka när den egentligen är mitt framför näsan på oss. det ända vi behöver göra är att leva i nuet och njuta av det livet bjuder oss på.
ja tänk om det var så enkelt... jag har i snart 4 år bara planerat på hur jag ska få ihop allt jag vill göra och allt jag måste göra. vad jag ska plugga på gynasiet och efter det, vilka kurser jag vill gå. vilka fritidsintressen jag ska satsa på och hur mycket och vilka jag ska dra ner på. hur mycket ska jag tävla. vilka böcker jag ska hinna läsa. vad ska jag prova på? träffa vänner vill jag också hinna! men... då räcker inte tiden till längre.... suck...
