I fredags hade vi friidrott med skolan. Det var kul till en början då vi fick hoppa höjd och sedan skulle vi springa stafett. Jag såg framemot stafetten och taggade till riktigt ordentligt. Tävlingsmänniskan i mig tog över. Jag skulle springa ca 100m innan växlingen. Starten gick bra, jag först att växla men sedan blev det tokigt. Ingen av de som var på första växlingen började springa innan vi nådde fram och just då var det inget stort problem. Men när man plötsligt inser att man inte kan stanna och kommer att springa över personen framför sig gör man snabba ogenomtänkta beslut som att springa av banan ut på konstgräset. Nu är det ju inte så att det på något sätt är superfarligt men ibland har man ju otur och det var det som hände... otur. Jag vek av, ut på konstgräset och trampar snett. Jag vet inte om jag hörde eller kände knaket men det fanns där, något i vristen hade knakat. Jag faller pladask till marken och ligger och vrider mig. Jag hinner tänka på att jag hörde/kände ett knak, sedan tänker jag att jag måste ha foten i högläge för att hålla bort eventuell svullnad och det är då det börjar göra ont. några kompisar kommer fram och frågar hur det är och jag säger det som hela min kropp skriker. "Det gör ont!". Kopmisarna som inte insett hur allvarligt det var blir illa till mods och frågar om de ska hämta läraren. "Ja, tack!" svarar jag sammanbitet och försöker ignorera smärtan.
Vänster fot vrickad blev diagnosen och Lollo får linda av sin fot som hon stukade någon dag tidigare, för att linda om min som behöver den mer. Sedan blir jag och Lollo körda av Kalle (idrottsläraren)till skolan eftersom jag inte skulle klarat av att röra mig i kollektivtrafiken. Jag lade så klart märke till att han ägde en väldigt fin bil, en Cadillac. Hur man nu lägger märke till sånt när man har ont i foten...
Resten av dagen blev man uppassad och ompysslad, men värken blev bara värre så tillslut ringde jag mamma och bad henne att hämta mig även fast det betydde att jag var tvungen att vänta i skolan efter att jag slutat. super bussiga Sanja väntade med mig och jag hade även sällskap av Teddy, Alex och Emelie (från min Engelska B klass, vänner sen i torsdags). Gud vet hur jag skulle tagit mig ut ur skolan utan Alex. Han fick agera stöttepelare ända fram till bilen och jag är väldigt tacksam att han hjälpte.
Nu har jag foten inlindad och sitter i soffan så mycket som möjligt med foten i högläge. Jag kan knappt gå men gör mitt bästa. Har till och med fått låna kryckor för att kunna hoppa omkring lite lättare.
Jag ber till Gud att dte här går över snart och att jag i framtiden kommer att lyckas undvika sådanna situationer. Amin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar