jag har länge funderat på vad det blir av vänner man inte ser på ett tag. men det har oftast visat sig att tiden stannat för vänskapen. när man träffar de vänner igen brukardet vara som om man aldrig skiljts åt. varför känns det inte så med henne då? hon som jag känt nästan hela mitt liv och brukade kalla min bästa vän. varför glider vi isär? jag saknar det vi brukade ha för även om jag träffar henne nu så känns det inte som förr. det känns inte som om tiden stannat. det känns som om tiden totalt struntat i oss och bara fortsatt, nästan sprungit ifrån oss. hon hsr en ny bästa vän. hon ringer inte längre, skickar inga sms, hon frågar inte om jag vill vara med. nej jag finns inte i hennes värld längre även fast hennes skugga vilar kvar hos mig. jag kan fortfarande mobil numret utan till, en jag behöver det inte. även om jag skickar ett sms så kommer konversationen sluta efter "det är bra här med.".
jag måste erkänna att jag är sårad. så ofta som hon lovade att vi skulle hålla kontakten. att inget skulle ändras. men, men... det var bara tomma ord.
låter jag arg? jag är nog lite arg. kanske för att jag litade på att hon skulle hålla det hon lovade. jag har gett upp. jag skickar inte längre sms. ibland frågar man hur det är på facebook, men inget mer. kanske ska vi träffas, men vi får se hur det blir. hon behandlar mig ändå inte som förr.
jag är både sårad och avundsjuk, men det tänker jag gräva ner och glömma. för även jag har nya vänner. kanske tänker hon exakt samma saker om mig. kanske är det dags att sluta jaga tiden och be den att stanna. kanske ska jag låta tiden springa och låta vår vänskap spridas som aska i vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar