tårar ska gråtas, inte spärras in

genom den här bloggens historia har jag skrivit att man ska försöka vara så glad som möjligt oberoende situationen. men måste säga att när det är jätte svårt och man bara vill krypa ihop i någons famn och gråta så gör det. för sedan blir livet lättare. var glad tills det brister. gråt ut sorgen och fortsätt sedan att vara glad.

älskade föräldrar

vrf är det svårast att prata med föräldrarna om saker man gjort, råkat ut för eller funderar över? vrf är det nästan alltid lättast att gå till en vän eller kanske till och med bara en bekant? syskonen får ju heller inte veta något...

 jag tror det handlar om att man bryr sig. man vill inte göra sin föräldrar arga eller besvikna. man vet inte säkert hur de kommer att reagera och även om de säger att de inte kommer att bli arga så vill man inte riskera att de blir de. man vill inte heller förlora deras tillit. det man ofta misstar för skam eller tvekan är egentligen bara en stark känsla av kärlek som vill behålla de starka kärleksfulla banden till sina föräldrar. man vill att de ska fortsätta älska en och man vill vara perfekt i deras ögon och just därför så berättar man inte saker man har gjort till sina föräldrar om man skäms över dem eller vet att föräldrarna inte uppskattar det.

samma sak gäller även syskon och sina närmsta vänner. man vill ha kvar dem ära en utan att de någonsin tvekar eller inte litar på en.

tänk vad kärleken påverkar oss även omedvetet. om vi inte älskar våra föräldrar så himla mycket skulle man utan problem kunna säga allt till dem även det hemskaste man gjort.

ju närmre desto känsligare

att få höra att man är ful eller att man lyckats göra fel igen kanske man inte bryr dig om när en inte så nära människa säger det. visst kan man ta åt sig men man blir inte sårad. men är det en nära vän som uttalar orden blir det en helt annan sak. antingen så reagerar man för man tycks ha gjort vännen besviken eller för att man tycker att vännen borde känna en bättre än så för att skälla ut en. i vilket fall som helst tar man åt sig och blir sårad. man vill inte att vännen ska påpeka ens brister åt en, förmodligen för att man vill att de ska acceptera en som man är. i gengäld  är man oftast beredd att acceptera dem till fullo. men ju fler gräl man har haft och ju fler gånger man blivit sams igen, ju fler gånger man sagt att man älskar personen desto starkare blir banden mellan och desto bättre känner man sin vän. känner man sin vän riktigt bra vet man exakt vad som kan sägas och vad som inte kan sägas och hur man ska säga de saker som är känsliga. man vet även  när den andre skämtar och när den menar allvar vilket gör att det blir allt färre missförstånd. allting handlar om att förstå sin väns inre natur.