ska jag vara helt ärlig så trodde jag aldrig att den dagen skulle komma då stallet ringde och berättade att min älskling skulle avlivas. allting såg ju ut att bli bättre, men nej han har bara blivit värre och nu är det dags att ta farväl och tacka för den underbara tid jag fått dela med honom.
när de ringde svek rösten mig så fort jag insåg vad som hade hänt. att jag plötsligt bara hade 5 dagar kvar med honom var något ofattbart. jag kunde inte tro på det. men allt handlar om att kunna acceptera situationen och göra det bästa av det. du måste gå vidare säger folk, men jag hade inte tänkt stanna. det är bra det att jag vill inte gå vidare ensam jag vill ha honom med mig.
varför tänker jag men det hjälper inte att grubbla och nu har jag bestämt mig för att hans sista dagar skulle bli hans bästa.
det kunde vart bättre men det kunde också varit värre. jag kommer att hämta mig från det här men det kommer att ta ett tag. frst kommer jag att sjunka ner i tystnad men sen ska jag komma tillbaka från min sorg
