hon darrade som ett asplöv i vinden, där hon uppe på klippan där hon stod och såg ut över havet. hon stod och såg på vågorna som slängde sig mot klippväggen. de som såg vågorna brukade säga att det såg ut som om de försökte slå ner klippan. men hon visste att de bara ville nå aspen, uppe på klippan, med sin våta kärlek.
det var en gråmulen dag och ingen var där förutom hon. så ensamt det var. hon stod och lyssnade på vindens sus som sjöng med havet. såg hur molnen sökte efter någon törstig nog för en skur. ensam såg hon allt detta. vindens och havets sång gjordes plötsligt sällskap av en mörk pojkröst, en som också hörde deras sång. han ställde sig bredvid henne, och lutade sig försiktigt mot aspens starka stam.
havet brast förtvivlat i gråt. återigen hade hon misslyckats nå aspen först. vinden schasade iväg molnen för att låta solen trösta havet. hon slutade att darra som ett asplöv i vinden och vände sig mot pojken, som klättrat upp i trädet.
"tack... för att jag slipper vara ensam."
pojken svarade inte utan fortsatte nynna på den sång havet inte längre sjöng. ty han kunde inte höra aspens lilla, lilla löv
