mitt mörker lyser klart.

En mörk vinternatt för länge länge sen, stod en liten flicka ute i snön. Hennes blonda långa hår fångades av en kall vinterbris. Med sina silvergrå ögon betraktade hon den stjärnklara himmelen och den stora, bleka månen som lyste upp natten med sitt sken. Hon var nätt och liten, men strålade styrka. Hon var inte rädd. Hon mötte mörkret med en öppen famn precis som månen. Där hon stod i mörkret, syntes hon lika klart som en stjärna på den mörka himmelen. Varför skulle hon vara rädd när allt hon hade inom sig var mörker? Ett mörker som värmde och skyddade. När mörkret föll och man bara var av ljus skulle man så småning om slockna, därför föll änglarna först. Deras fjädrar föll ner på jorden som stora snöflingor och la sig till vila på marken för att senare smälta bort, medan mörkret förblev oberört. Hon kastade en sista blick mot torpet i skogsbrynet, bakom henne. Det hade varit hennes hem i flera år men hon kunde inte stanna... hon ville inte stanna... Det var dags. Månen väntade inte länge till. Hon lät hennes vingar vecklas ut och flyga henne dit hon ville. Till månen.