Jag har egentligen aldrig slut på tankar men ändå så skriver jag inte så mycket.... Ibland när jag loggar in och tänker nu ska jag skriva ett långt fint inlägg värt att läsa så kommer jag bara inte på något. Även fast jag tänker så mycket så känns det svårt att samla dem till något meningsfullt att skriva om. Men det kanske inte behöver vara meningsfullt, eller måste det? Jag läste en bok som jag fick låna av min syster. Den heter Toffs bok. Det var något som jag läste i den boken som fick mig att stanna upp och bara betrakta den lite udda formuleringen ett tag och liksom komma till insikt att det faktiskt på sätt och vis stämde. I boken stod det att tankar som inte skrevs ner eller på annat sätt förvarades var liksom vindpustar. De fanns men så fort de existerat så försvann de och ingen skulle minnas dem. Jag rekommenderar boken starkt till alla som vill läsa något lite speciellt. Det får en att tänka till. Författaren heter Kalle Dixelius.
Men i alla fall så fick det mig att inse att det kanske var så det var. Att alla de där fina tankarna värda att skriva om glömdes bort om jag inte skrev ner dem med en gång och det kanske var därför jag fick den där tomma känslan varje gång jag satte mig framför datan och skulle skriva ett nytt inlägg.
Jag har bestämt mig för att strunta i om det jag skriver känns meningsfullt eller inte bara det har en mening. Bara den kanske betyder något för läsaren och inte blir ett evigt klagande om mitt liv och dess brister, för det behöver inte folk veta och jag ska inte tynga ner deras sinnen med något som inte ens har med dem att göra.
1 kommentar:
Snälla du, byt färg på texten eller bakgrunden, det går knappt att läsa vad du skriver :-)
Visst var den häftig, Toffs bok? :-) Jepp, det stämmer, tankar som bara finns i huvudet är som vindpustar. När de kommer på pränt, eller man pratar om dom, då först blir de sanning :-)
Skicka en kommentar