vrf är det svårast att prata med föräldrarna om saker man gjort, råkat ut för eller funderar över? vrf är det nästan alltid lättast att gå till en vän eller kanske till och med bara en bekant? syskonen får ju heller inte veta något...
jag tror det handlar om att man bryr sig. man vill inte göra sin föräldrar arga eller besvikna. man vet inte säkert hur de kommer att reagera och även om de säger att de inte kommer att bli arga så vill man inte riskera att de blir de. man vill inte heller förlora deras tillit. det man ofta misstar för skam eller tvekan är egentligen bara en stark känsla av kärlek som vill behålla de starka kärleksfulla banden till sina föräldrar. man vill att de ska fortsätta älska en och man vill vara perfekt i deras ögon och just därför så berättar man inte saker man har gjort till sina föräldrar om man skäms över dem eller vet att föräldrarna inte uppskattar det.
samma sak gäller även syskon och sina närmsta vänner. man vill ha kvar dem ära en utan att de någonsin tvekar eller inte litar på en.
tänk vad kärleken påverkar oss även omedvetet. om vi inte älskar våra föräldrar så himla mycket skulle man utan problem kunna säga allt till dem även det hemskaste man gjort.
1 kommentar:
Kära syster! I detta fall vill jag bestämt säga att jag inte håller med dig. Jag är ett levande exempel på det. Man SKA tala om saker för sina föräldrar och sina nära och kära för de är vuxna och de har varit med om så mycket mer än du kan tänka dig... Vem ska man annars vända sig till om inte till dem som funnits där hela ens liv, bytt ens blöjor, skött om en när man varit sjuk. Det är kanske lätt för mig att vara efterklok men många gånger önskar jag att jag faktiskt HADE vänt mig till mina föräldrar, på gott och ont! Trots allt så älskar de ju en över allt annat och det finns ingen som älskar en lika mycket som ens föräldrar... Jag tycker du ska omvärdera din tanke den här gången älskade syster yster :-)
Skicka en kommentar